Djur kan precis som människor få dåligt rykte.Tyvärr är de beroende av oss människor att ta dem i försvar när de bättrat sig, de kan ju inte göra det själva.
Lassie är en sådan häst.
Han var skräcken på Grans till Emelie köpte honom och gav honom en andra chans och ett nytt liv.
Och jag önskar att de som bara sett honom då fick känna honom nu.
Min resa med Lassie började på marken.
Han delade hage med vår Siro och där började vår vänskap. Den fortsatte i boxen, på stallgången, på betet och när vi löshoppade hästarna..
Jag började rida honom hösten 09. Till en början red vi bara ut i skog och mark . Trygg och stabil, obrydd om vad andra hästar gör, blev han rädd något stod han stilla och kollade, inga hopp och skutt här inte.
Ingen tävlingsinstinkt, snäll att ligga jämsides med i galoppen. Vi har ridit i sandtag i full galopp och han skulle aldrig hitta på något dumt.
Vi började jobba på ridplanen, vi har inte alltid kommit överens för han har känsliga knappar och gör man fel så gör han inte det man tänkt. Men bit för bit har det gått bättre och bättre.
Jag som inte törs hoppa har skuttat över små hinder med honom.
Och ramlat av har jag, pga att jag kommunicerat dåligt, gett fel signaler och inte gjort rätt.
Och klok som han är har han inte hoppat när jag gjort helt galet,utan stannat rätt försiktigt.
Min teknik har varit usel, jag har haft en förmåga att hoppa före hästen och det innebär att man landar före hästen också.
Jag har aldrig känt mig annat än trygg på och kring denna stora klapphingst.
Jag har linat,tömkört, haft honom lös på vår stora inhägnade ridplan och busat loss med honom.
Han är en vänlig jätte.
Jodå, han kan jappa litet när han inte tycker att man gör rätt och folk tycker då han är hemsk..
Men han slutar med det när han lärt känna en..
Men han bockar inte och slår bakut och hivar av folk.
Jag tror att vi måste bli mer ödmjuk inför våra hästar.
Det tar tid att lära känna dem,att bygga en relation till dem. Vi kräver deras respekt men de måste också få vår. Hästen måste få veta var min gräns går men vi måste också lära oss var deras gräns ligger.
Lassie har så mycket själ.
Han vet när man är ledsen, han vet när man är alert.
Han behöver uppmärksamhet för att må bra och han är litet hypokondrisk.
Han blir deppig när han blir skadad och vet när han varit duktig.
Och han har känt att jag är en tant som man får behandla därefter!
Varje minut jag gett honom har jag fått tillbaka i glädje.
Jag är 52 år, har synproblem, är inte någon speciellt duktig ryttare, men har gjort saker på denna häst jag inte skulle gjort på någon annan.
Så alla ni som bara känner Lassie som den tokiga hästen från Grans:
Ni skulle bara känna den andra Lassie. Den finaste....
Jag gör det.
Som i sången" Jag mötte Lassie och kände att kärlek fanns"..
